När han kom ut på backen, tyckte han, att någonting riktigt märkvärdigt hade händt, och att han själf var märkvärdig. Hvarför Olle behöfde skratta åt honom, det fattade inte Svante. Han trodde, att Olle var afundsjuk, för att ingen hade skrifvit om honom. Och när Svante såg, att Söderman satt nere på bryggan och gjorde i ordning sin långref, så gick Svante dit.
Han tyckte, att han ville veta, om Söderman visste, att han stått i tidningen. Annars ville han få tala om det.
Söderman såg upp från reflådan, som var full med snören och krok. Men han sade ingenting, utan började att sätta på maskarna, som om ingenting händt. Den ena masken efter den andra trädde han på krokarna, och när det var gjordt, satte han fast tafsarna i smala skåror på lådkanterna, så att maskarna hängde i rader rundt omkring.
Svante stod och såg på och sade ingenting. Då förstod gubben, att någonting var på färde, och så sade han:
»Ska’ vi tala om sjöormen i dag?»
För han var vän, inte bara med Olle, utan med Svante också.
Svante svarade ingenting på det, utan i stället sa’ han bara:
»Har Söderman hört, att det har stått om mig i tidningen i dag?»
Nej, det hade Söderman inte hört.
