inte riktigt, och han ville nödvändigt se, när hönan pillade korn.
»Kack, kack, kack», sade hönan. Och när hon såg pinnarna vara borta, flög hon rätt i vädret och hade så när slagit Svante i ansiktet med vingarna. Nästa minut var hon ute på gården, och Svante stod där alldeles handfallen och gallskrek.
Mamma kom ut, och bägge jungfrurna kommo ut. Och det blef ett kattrakande. Hönan flög genom blomsterrabatterna, satte af öfver häcken, flög tillbaka igen och hamnade slutligen på verandan, där hon gaf sig till att flyga emot fönsterrutorna. Svante sprang efter hela tiden med hjärtat i halsgropen och kände sig som en liten brottsling, ända till dess hönan blifvit fasttagen och lyckligt och väl instufvad i buren igen.
Ty det var ju han, som hade släppt ut henne. Och nu lofvade han mamma, att han skulle aldrig göra så mer.
Hönan stod nu i sin bur och skrockade för sig själf, och Svante gick var dag utanför buren och jollrade med hönan. Svante lekte, att han förevisade ett menageri, och att hönan var ett lejon.
Men till sist tyckte han ändå, att det var bra synd om hönan, som aldrig fick komma ut, och så gick han en dag till mamma och frågade, om han icke kunde få släppa ut hönan — bara en liten, liten stund.
