hade tagit in Olle för att tvätta hans hand med aseptin och lägga ett plåster på såret. Därför hade ingen annan än Svante tid med fågeln. Han höll honom i sin hand, och hans tårar runno.
Han kände, hur varm fågeln var, och såg, hur den rörde på näbben, som om den inte kunde andas. Svante tyckte, att det var så synd om den stackars fågeln. Han hade hört talas om, att det fans något, som hette att dö, och det var nog det, fågeln nu gjorde. Han skulle bestämdt dö, och Svante kunde inte hjälpa honom, som man aldrig kan, när någon håller på att dö.
»Stackars min lilla fågel», sade Svante och snyftade.
Olle kom ut, och han var nästan ännu mera ledsen än Svante. Ty Olle ville alltid se så morsk ut. Men han var det inte i sitt hjärta, och han skulle gärna ha låtit katten bita sig många gånger, om bara fågeln fått vara vid lif.
Men under allt detta oväsen hade pappa kommit ner. Han tog fågeln ur hand på Svante, skakade på hufvudet och sade, att det var inte värt att låta honom pinas längre. Han kastade fågeln hårt i en sten. Och så var fågeln död.
Gossarna togo upp honom och lade honom på bordet inne hos mamma. Där sutto de och pratade om den lilla fågeln, som Olle för många år sedan hade fått på sin födelsedag, och som hade brukat
