kokade och fräste rätt upp i molnen. Stod rätt opp som en orm på stjärten minst en halv timme, och när han brakade ner, blef det ett dunder som när åskan går, det blef ett hål i sjön så stort, så en hel stad kunde få rum, och en såg ända ned till havsbottnen.»
»Var det då, som Söderman såg sjöormen?» frågade Svante.
Söderman valkade ett tag på mullbänken och nickade.
»Jo, det var det», menade Söderman. »Då såg jag sjöormen.»
»Var han inne i den där pelaren då?» frågade Olle.
»Ja, se det kan jag inte säga, hvilket han var», svarade Söderman allvarsamt. »Kanske var han där, och kanske var han där inte. Men opp kom den aldeles på sidan om skutan. Kroppen var fjällig som på den värsta fisk, och fenorna lyste blått och hvitt som på perlemor, de kallar. Men gapet, det var så stort, så han kunde sluka en människa med stöflar och allt, det blänkte rödt som rödaste blod, och midt i gapet satt en gadd, som var så lång, så den räckte tvärs öfver hela däcket. Den gadden var grön som tången på havets botten, och jag tror nog inte, att den var god att komma för när. Men se vi tog repstumpar och allt, hvad vi kunde komma öfver och började dangla odjuret, så mycket vi orkade. Och han fick så pass, så han måtte ge sig i väg. Men
