ställning inom familjen och hemmet. En man kan i sina personliga förhållanden älska mer lidelsefullt, men sällan så ömt, nästan aldrig så länge, aldrig så helt som en kvinna. Hon är däremot ofta mer flyktig och grund i de känslor, som tillhöra det opersonliga området: det där mannen verkar och där han når sin höjd genom att hängiva sin känsla lika fullt som sin tanke åt fosterlandet eller friheten eller forskningen eller religionen eller mänskligheten eller konsten eller vad det nu är, där han sätter in sin energi. På det område, där värderas tankar äro starkast koncentrerade, där får således också vardera könets känsla sin mest inspirerande makt.
Låt mig ännu en gång slå fast: att det är mannens högsta skapande kraft, denna och intet annat, som jag satt upp mot kvinnans högsta skapande kraft, den hon sätter in på att föda och fostra ett nytt släkte. Det är mannens intensiva kraftutveckling inom den materiella och andliga kulturen till vilken kvinnan, som regel, ej kan ha krafter nog, upptagna som hennes krafter medelbart eller omedelbart äro för ett annat ändamål. Emedan kvinnans livsfunktioner, aningar, känslor, tankar ha absorberats av, samlats först omkring barnet, sedan omkring mannen och hemmet, så har kärleken för henne, som m:me Staël säger, »blivit livet, medan den för mannen är en episod i livet». Mannen har därför intensivare än kvinnan ställt frågorna till livets gåtor; han har uppdagat, forskat, granskat, sökt nya banor, bemödat sig att stycke för stycke flytta in tillvaron i sin helhetssyn; att utom sig själv och världen finna den arkimediska punkt från vilken han skall kunna lyfta sig och tillvaron upp i en högre klarhet.
Kvinnan har satt in sin produktiva energi och hängivenhet på det mer enskilda och personligt mänskliga; mannen mer av sin produktiva energi och hängivenhet på det offentliga och allmänmänskliga. Tillvaron har för kvinnan fallit sönder i konkreta uppgifter, i en mångfald, och hennes andliga utveckling
