har skett under påverkan av dessa förhållanden. Hon har stigit till en högre höjd genom att giva åt och taga av andra. Mannen har ofta ensam — och mer ensam ju större han varit — löst sina abstrakta uppgifter och försökt att till en helhet samla mångfalden. Han har satt in rörelse i kulturen genom nya idéer. Kvinnan har omsatt idéerna till känslor och givit dem stadga i sederna.
Det manliga släktets ställning till det sympatiska livsområdet har därför — som regel — icke blivit den skapande utan den mottagande: en assimilering av vad det kvinnliga släktet där frambragt. Och, omvänt, det kvinnliga släktets ställning till det intellektuella livsområdet har som regel icke blivit den skapande utan den mottagande, den assimilerande. Detta förklarar hennes jämnhöjd med mannen på de konstens områden, där skapandet sker i andra hand.
Framstegsdriften hos det ena könet har haft ett, hos det andra ett annat fält. Men att den hos båda funnits, därom avger vår nuvarande kultur det ovedersägliga beviset.
Att vardera könet haft sitt fält utesluter icke, att stora summor av manliga känslor ingått i danandet av hem och familj, liksom stora summor av kvinnlig intelligens i danandet av den materiella och andliga kulturen. Och så väl kvantiteten som kvaliteten av de sekundära värden från båda hållen komma helt visst att ökas genom en stigande kultur. Det är till och med vissare att framtiden skall kunna frambringa många medelgoda kvinnliga författare, konstnärer, historieskrivare och vetenskapliga forskare, många känsligt förfinade män, än att den skall kunna frambringa oändligt stora känslor och idéer. Ty kulturens makt att harmonisera medför tyvärr även makten att nivellera.
Men den i naturen grundade stora indelningen är ingalunda rubbad därav, att vissa män inom känslans område varit kvinnligt djupa eller att vissa kvinnor på det intellektuella området varit manligt starka;
