intet stort kvinnligt namn mer än Birgittas eget blev dock förbundet med klostrets historia. Nunnorna i Port-Royal deltogo i jansenismens strider med ett mod, en lidelse, en kraft, som nästan överträffade männens. Men det var Pascal, som skrev den odödliga stridsskriften. Hela upplysningstidens kultur var i Frankrike kvinnornas egendom lika väl som männens; salongerna främjade i högsta grad kvinnans sysslande med alla andliga ämnen. Och liksom kvinnorna blivit en stormakt i sällskapslivet, blevo de det ock under revolutionen, där samma kvinnor, som varit salongernas drottningar, dogo som hjältinnor på schavotten. Men ur allt denna kvinnans intellektuella och politiska livaktighet framgick dock blott en m:me Roland och en m:me Staël. Under vår storhetstid fick t. ex. Vendla Skytte fritt visa sin lärdom och blev vitt och brett hedrad för densamma, ja, hon disputerade på latin med tyska manliga lärdomsljus. Under 1700-talet var fru Nordenflycht, liksom sedan fru Lenngren, högt uppburen av våra manliga snillen. Och båda hade, utan väsentliga hinder, erhållit en rik bildning, vilket även var fallet med målarinnorna under samma tid.
Med alla dessa exempel för ögonen — och de kunna mångfaldigas — är det orimligt att vidhålla: att hindren för kvinnosnillet inom överklassen varit sådana, att — ehuru manligt starka kvinnosnillen troligen funnits inom densamma — de dock ej kunnat framträda. Det är för underklassens kvinnor, som den intellektuella avspärrningen varit fullständig. Medan bondens begåvade son sändes till skolan för att »läsa till präst» fick bondens dotter — hur klok hon än kunde vara — icke ens läskunnighet. Därför blev det nästan endast medelbart, genom mödrar eller farmödrar till våra stora män, som vår kultur fick något med av allmogekvinnans slumrande begåvning. Och emedan den av kulturen icke genomplöjda marken ofta är den på snillen fruktbaraste, är det nog möjligt att många allmogekvinnor skulle visat sig vara mycket betydande, ifall de ej saknat
