alls icke ändrat proportionen mellan de manliga och kvinnliga snillena.
Och sådana tider ha funnits. Ja, det är egentligen endast i nutiden, särskilt i norden, som de regelbundet ordnade förhållandena och saknaden av stora händelser gjort livet så fattigt på starka intryck för kvinnan liksom för mannen.
Fullt och fritt fick ju fordom den nordiska kvinnan dela livets strider, dess mödor och dess ro med mannen: endast vid tinget och på vikingaskeppet handlade han ensam. I Athén levde visserligen hustrun inom kvinnogemakets trånga krets; men där var det hetären, som utgjorde den kvinnliga insatsen i tidens andliga liv. Huru hög denna intellektuella insats kunde vara, säger oss det enda namnet Aspasia. Av en annan hetär sade sig Sokrates lära sin djupaste vishet.
Klostret avstängde icke i högre grad nunnorna från livet, än det stängde många munkar. Munklivets större frihet började först på 1200-talet med tiggarordnarna; därförut voro sjukbesök, pilgrimsfärder och besök i syskonkloster ofta för munken lika väl som nunnan deras enda livsintryck utom klostret. Men mycket ofta förstod man att leva fritt även inom klostermurarna. Och i allt högre grad strömmade under medeltidens sista århundraden livets brusande böljor till klostren. Särskilt Vadstena stod i en livlig förbindelse med samtidens politiska och andliga liv i in- som utlandet. At den förnäma kvinnan utom klostret erbjöd medeltiden alldeles samma rika livsmöjligheter som dem, ur vilka dock blott en enda kvinna, Birgitta, hämtade näring för sitt snille. Stridens faror, då bygder brändes och borgar belägrades; kyrkobesöket och pilgrimsfärden; arbetslivets omsorg och festernas glans, allt delade medeltidskvinnorna med männen. I ändå mycket högre grad var detta fallet under renässansen, särskilt vid alla hov, där vidare förhållanden gåvo personligheten större rörelsefrihet. Det fanns intet område av
