männens liv, från de lärda mödornas — kvinnor i Italien innehade ju t. o. m. lärostolar vid universiteten -— till en lidelsefull dyrkan av Bacchus och Venus, vari icke kvinnorna med full frihet togo del. I politikens ränker, i teologiens strider, liksom i stora dramer av älskog och hat, av seger och undergång finna vi ofta kvinnorna som de främsta medspelande. I rika och förnäma hem rörde de sig i fulla solljuset, samman med landets yppersta diktare och konstnärer. Men även en, i vanliga förhållande levande, kvinna kunde den tiden på en dag genomgå fler själsrörelser än mången nu under hela sitt liv. En mångfald av sköna eller hemska kvinnonaturer vittnar om rikedomen även av kvinnliga krafter under denna vårliga tid. Men skapa odödliga snilleverk, det göra kvinnorna dock icke: de endast inspirera dem!
Under 1600-talet huru levde icke de franska kvinnorna med alla pulsar i de inbördes striderna! Vilka tillfällen funnos ej då till stegring av det kvinnliga geniet! Men alla de stora franska snillen, som utgå ur denna tid, äro män. Och det oaktat kvinnorna lika fritt som männen ägna sig åt litteraturen, ja, från Hôtel Rambouillet utöva den tidens vittra kritik och stadga den litterära smaken.
Under 1700-talet äro de sedliga förhållandena de friast möjliga och dock uppstå inga snillen inom den stora flocken av, franska och engelska, vittra damer. Under Wertherperioden i Tyskland, liksom senare under romantiken, veta vi att sederna icke voro de strängaste, att livsintrycken således voro mycket mångskiftande och att de snillrika männen utan förbehåll delade sitt andliga liv med den själfulla kvinnan. Men Tysklands kvinnor äro dock under denna tid betydande endast genom genial receptivitet, icke genom produktion.
Vad som bevisar att männen icke systematiskt undertryckte utan främjade och hyllade kvinnornas bruk av sina själskrafter, är att just genom männens hänförda lovord och skildringar ha de
