själfulla kvinnorna blivit odödliga. Semiramis liksom Aspasia, de kvinnliga martyrerna och helgonen liksom en mängd andra berömda kvinnor, taga vi uteslutande på manligt vittnesmål. Långt innan världen drömde om en kvinnofråga, yttrade sig överlägsenheten hos en begåvad man så som den än i dag yttrar sig: i förmågan att uppskatta all annan andlig överlägsenhet, således även kvinnans.
Att männens flertal icke gjorde detta, betyder visserligen många hinder för det kvinnliga flertalets fria bruk av sina krafter. Men att det manliga flertalet icke lyckades hämma de kvinnliga snillena — och att dessa hade stöd av de begåvade männen — detta var vad som skulle bevisas.
En fördomsfri prövning av alla dessa fakta synes mig berättiga till den slutsatsen: att det icke endast varit det yttre trycket, som i forna tider hämmade utvecklingen av de kvinnliga snillena. Jag erinrar ånyo om att under flera århundraden ha livet och allmänna meningen åt kvinnorna och männen givit lika stor rörelsefrihet, lika rik utbildning, samma tillfällen till ära eller vinning, lika rika livsintryck på sångens och musikens områden. Redan vid Ludvig XIV:s hov uppfördes sålunda en opera av en kvinnlig tonsättare, m:me Laguerre. Varför äro hon och andra kompositriser glömda, medan världen troget gömmer minnet av alla de kvinnor, vilka nått de högsta konstnärskap som reproducerande? Varför blev ingen kvinna en Beethoven eller en Wagner?
Och lika fattig på ett verkligt bevisande svar står man inför mitt mest förkrossande argument: att på kvinnans, av ålder obestridda och allra egnaste område — hemmets ordnande, barnavården, uppfostran, kokkonsten och klädseln — är det också mannen, som i fråga om idéer varit den betydande, den nydanande, medan kvinnan varit den som tillämpat. Åtminstone en kvinnlig Worth borde man kunnat begära på det område — toalettens — där allt sedan
