väntat av de motståndarinnor, jag hade trott mig äga, har även ett religionskrig brutit lös. Det har visat mig att kvinnosaken, i århundradets mitt den andliga överklassens sak, nu hunnit bli även den andliga underklassens: att samma slags personer, vilka då skulle varit kvinnosakens byt blinda fiender, nu äro dess lika blinda anhängare!
— — — — — — — — — — — — — —
Man har sagt att dessa föredrag åt kvinnans frigörelse giva med den ena handen och taga med den andra.
Jag antar att så är, ty jag har försökt att i dem giva ett uttryck åt livets mångfald, åt de många sammansatta problem, som kvinnosaken alltför mycket förenklat. Faktum är att livet ger kvinnan med ena handen och tar med den andra — och att vår syn på kvinnosaken måste rättas efter detta faktum!
Livet ställer kvinnan i en mycket djupare konflikt än mannen mellan kraven och uppgifterna som intellektuell varelse och som könsvarelse. Därjämte har den frigjorda kvinnokraften kommit under ett allt hårdare tryck genom de nutida produktionsförhållandena.
Det är dessa stora fakta, som för mig varit de avgörande, när jag sökt finna skälen varför — jämte mycket gott, mycken lycka — även så mycket lidande blivit en följd av kvinnoarbetet utåt. Men människonaturen vill ej förbli lidande, om orsaken till smärtan kan upphävas. Jag har därför antagit: att kvinnorna förr eller senare skulle komma att stå inför ödesdigra val i fråga om sättet att lösa de stora, smärtsamma konflikter, i vilka de alltid genom naturen och nu delvis genom kvinnofrigörelsen äro bragta.
Det har varit en ledning för detta val, jag velat ge de unga kvinnorna, när jag framhållit att av tvenne faror: den att överbetona kvinnans egenskap av könsvarelse eller hennes egenskap av intelligensvarelse, blir den senare den, för hela släktets lycka, ojämförligt farligaste överdriften.
— — — — — — — — — — — — — —
