Kvinnoemancipationen har således ännu icke
kunnat ändra proportionen mellan manlig och kvinnlig
genialitet. Och i vårt, på manliga snillen fattiga,
sekelslut finna vi icke heller något kvinnligt sekularsnille,
om vi än genomforska hela Europa och hela Amerika.
När nya livsmotiv och nya kulturplaner framkalla en ny snilleblomstring, då kunna vi, tack vare de kvinnliga som de manliga krafternas fullare frigörelse, kanske hoppas att finna, i stället för ett kvinnligt snille på tio manliga, tio kvinnliga på hundra manliga! Och vi kunna vänta, att, om några hundra år — ifall några manliga snillen då nått upp till att bli t. ex. en Tolstoy eller Edison eller Pasteur i mångdubbel potens — bland kvinnorna finna en Tolstoy, Edison eller Pasteur av de nu levandes mått.
Stegringen är således möjlig, men som den — så länge barn ha både far och mor och så länge föräldrar ge liv åt både son och dotter — måste bli ömsesidig, så är en fullkomlig utjämning mellan manliga och kvinnliga snillens antal och styrkegrad otänkbar, annat än på ett villkor, till vilket jag senare återkommer.
När man ordat om allt det, som utifrån hämmat kvinnans utveckling i förhållande till mannen, så har man glömt alla de hinder, vilka visserligen för männen ofta verkat som eggelser, men oändligt mycket oftare varit helt eller delvis förlamande. Man talar om de banor, vilka stodo mannen öppna som lön för hans mödor och den utbildning, som lättade dessa. Men man talar icke om alla de banor, dem ras, klass, kast, under långa tidrymder obevekligt stängde för mannen; icke om det religiösa och politiska tryck, som vilade tyngre över den utåt uppträdande mannen än över kvinnan; icke om brödnöden och den därmed följande arbetssplittringen. Jo, man talar om detta, men för att framhålla: att kvinnans moderskap väl icke bör vara ett svårare hinder än fattigdom och arbetssplittring för det manliga snillet, och att därför, när männen, dessa hinder oaktat, frambragt stora ting, kan
