man väl hoppas detsamma av kvinnan. Med andra ord att hon skall räcka väl till för två områden.
De, som så tala, måtte icke känna stora mäns biografier! Vad är snillehistorien annat än en enda tortyrhistoria, med det religiösa och politiska våldet, med fattigdom och arbetssplittring som pinomedel!
Den manliga snillehistorien visar oss framför allt den oerhörda energien hos vissa andar, som — trots alla hinder — brutit sig väg. Den visar tillika hur många de äro, som brustit sönder just mot vissa hinder, dem man tillmäter så liten betydelse när de gälla männens utveckling, medan man i så hög grad förstorar dem, när de gälla kvinnans.
Kvinnans underkuvade ställning räcker sålunda på långt när icke till för att nöjaktigt förklara det faktum: att, om vi med ett enda drag avlägsnade alla alster av kvinnans intellektuella produktion ur kulturen, så skulle denna dock icke förlora någon enda av sina stora ledande idéer inom religion, filosofi, vetenskap, konst och litteratur. Den skulle förlora några härliga konstverk, men inga av de för mänskligheten alldeles oumbärliga skapelserna på dessa områden. Ej heller räcker kvinnans underkuvade ställning; till att nöjaktigt förklara det faktum, att vi skulle få tid över, ifall vi helt anslogo ett halvår för att tillägna oss de kvinnliga verk, dem glömskans svamp icke utplånat, men att vi behövde minst tre långa människoliv för att tillägna oss den manliga produktion, som är oförgänglig.
Till kvinnosakens dogmatici ställer jag därför nu samma maning, som den tyske riksdagstalaren till sina kamrater:
»Låtom oss vara, jag säger icke ärliga, men åtminstone uppriktiga mot varandra!»
Ar det verkligen tänkbart att utvecklade kvinnor kunna vara så trånga, att de aldrig i hela sin varelse varit genombävade av känslan att de största manliga snillen stå på en höjd högt över allt, vad kvinna nått? Är det möjligt att kvinnor icke äro mäktiga av
