en viss gräns, utan att mannen även fann sig föranlåten att — genom religionens och lagens inhägnad — slå fast vad han ansåg som naturens gräns. Först kriget och sedan kyrkan — från vars tjänst kristendomen bestämt uteslöt kvinnan — voro framför allt mannens områden. På hans krigstjänst vilade hans medborgarrätt, och ur dessa samt många andra omständigheter uppväxte sedan en mängd av de institutioner, som med alltmer berått mod stängdes för kvinnan. Ju rikare sammansatt kulturen blev, dess trängre blev kvinnans rörelsefrihet begränsad efter Jagos värdesättning av hennes förmåga:
»... hon duger, ja hon duger till försöket —
att amma narrar och att stå i köket.»
Och dock var denna hustruns trånga rymd i och för sig en vinning av hennes första och för kulturen så ytterst viktiga emancipation: den från slavinna till ledarinna av hemarbetet och vårdarinna av familjen. Denna emancipation ägde rum sedan krigen skaffade nog många slavar för att sköta de tyngsta och mest oangenäma arbetena.
Det är sålunda i själva verket kvinnans andra stora emancipationstid, i vilken vi nu leva.
VI.
Jag förbiser icke att den nutida kvinnofrigörelsen med nödvändighet måst utgå från synpunkten av mannens och kvinnans mänskliga likhet och kvinnans därav följande möjlighet att bli fullt andligt likställd med mannen. Denna synpunkt var dess mer naturlig, som rörelsen blev satt i gång just av de mest begåvade kvinnorna, undantagen, som först kände förhållandenas olidliga tryck.
