Sådan äro de flesta emancipationers historia.
Kvinnorna minnas alltför sällan, att det icke endast är kvinnokraften som varit hämmad. Genom differentieringen i yrken, genom dessas avspärrning till följd av privilegier och ståndsskillnader, lagar och fördomar, ha — som redan är framhållet — oerhörda summor även av manliga krafter blivit uppoffrade för att giva stadga åt de former, som omslutit ett visst, för kulturen dyrbart innehåll, en viss arbetsdelning, som visat sig främja ett visst kulturändamål. Sålunda blir kulturhistorien en oavlåtlig skildring av huru vissa former vunnit stadga och huru sedan evolutioner eller explosioner omdanat eller sprängt dem; huru frigörelsen kommit genom en individs eller en hel klass’ kraftiga självhävdelse gent emot samfundets krav på underordning. Kulturen behöver en viss fasthet och en viss rörlighet; behöver konservatism och radikalism. Men det ideal, mot vilket allt kulturarbete, med sina aktioner och reaktioner, bör syfta, det är att i alla avseenden skapa sådana förhållanden, som bereda båda fasthet och frihet; former, vilka ge plats, åt undantaget lika väl som regeln, vilka skydda det individuella lika väl som det typiska.
När kvinnoemancipationen började, då voro förhållandena för mänsklighetens ena halvdel allt utom ideala. Där fanns fasthet, plats för regeln, skydd för typen. Men där fanns föga rörelsefrihet, föga plats för undantagen, föga skydd för det individuella.
Sålunda uppstod samma kulturförlust, som om — under synpunkten av mannens ringare kraftutveckling på familjelivets och de sympatiska känslornas område — man lagstadgat bort hans möjligheter att leva familjeliv, verka som filantrop o. s. v. Han hade sålunda ej blott själv fått en svagare utveckling av det altruistiska känslolivet: även känslans fördjupande inflytande på hans andliga arbete skulle delvis uteblivit. Genom att kvinnans intelligens var föga odlad blev sålunda även hela nivån av hennes
