kulturinsats lägre, liksom hennes inflytande i hemmet och på familjen ringare.
Ty ju mer utvecklade tanke och fantasi äro, dess rikare blir känslans innehåll; ju rikare innehållet är, dess mera djup och frisk blir känslan själv hos kvinna som man. Hos båda finner man att ju trängre känslans innehåll är, dess större är möjligheten att känslan själv snart uttorkar eller att vanelivet förlamar dess levande kraft.
Så hade det också skett, när kvinnofrågan framträdde. Medan mannen alltmer lyckats att hävda sin rätt som individ — oberoende av ras och stånd, klasser och skrån — hade kvinnan alltmer blivit betraktad endast som »könet», enligt 1700-talets betecknande uttryck. Ytligt galanteri, toalettintressen eller en slentrianmässig hushållsmöda upptogo flertalet kvinnor. Under detta förytligades känslorna allt mer, tills den stora reaktionen kom genom Rousseau. Det var dock en brist på följdriktighet hos denne att förbise, att — om också endast ur den synpunkten att ge henne ett rikare känsloliv — kvinnan måste tillförsäkras en rikare själsodling. Det var en utomordentligt berättigad gensaga mot tidens tanke om »könet», när Rousseaus svenske lärjunge, Thorild, framhöll: att kvinnan först och främst var en förståndig varelse, en människa, en medborgare, en vän, en släkting, en husmoder och allra sist en hon.
Thorild uppställde samma rangordning som sedan Stuart Mill och andra kvinnosakens främjare. Och man måste utgå från denna för att kunna öppna samtidens ögon för »kvinnokönets naturliga höghet».
Kvinnans självhävdelse som individ började först med en pinsam känsla av vanmakt och underlägsenhet men måste fortgå tills den som resultat fick känslan av makt, även utom hemmets sfär, och sålunda möjlighet att bevisa, att kvinnan var människa på samma gång som könsvarelse. Kvinnorna måste organisera sig i sin »klasskamp», som arbetarna nu göra i sin; de måste för att vinna styrka eldas genom
8. — Missbrukad kvinnokraft.
