Mina föredrag voro framför allt riktade till överklassens kvinnor, emedan det är från dessa emancipationsrörelsen utgått och hos dem, dess idéer stelnat till dogmer.
Underklassens kvinnor äro på ett helt annat sätt vakna för kvinnofrågans samband med den sociala frågan, fredsfrågan m. m. Men dessa, av en ofullständig bildning och tunga arbetsbördor hämmade, kvinnor äro icke skickade till ledare, när det gäller att föra kvinnosaken in på nya banor. Det är sådana ledare — bland de unga, friska krafterna — som jag hoppats kunna mana fram.»
Under dessa 18 år har ett enda fall — m:me
Curie — bestyrkt mina motståndares hopp om
kvinnans vetenskapliga framtidsmöjligheter.
Bekräftelser i fråga om de av mina påståenden, som blevo allra mest angripna, ha däremot varit talrikare.
Vad jag här sagt om kvinnorna och freden belyses nu klart genom minnena från 1905.
Vad jag 1896 skämtade med som en orimlig tanke: att mödrar skulle vilja »befrias» från spädbarns vård och barnafostran i hemmen, denna tanke är nu satt i system av en så begåvad kvinna som Charlotte Perkins Gilman; ja, en Rosa Mayreder har brukat hela sin spiritualitet för att bevisa: att moderlighet ej är det centrala hos kvinnan och att talet om mödrarnas uppfostrarkall är en fras. Och tusentals kvinnor svärja på deras ord!
Statistikens siffror bevisa nu vad jag befarade: att missriktningar inom emancipationsrörelsen skulle medföra sjunkande äktenskapsfrekvens och nativitet. Ty vem kan se — och tänka över vad han ser — utan att inse: att bland de många orsakerna till dessa sakförhållanden finna vi även den »nya kvinnans» olust för moderskapet?
