»Mannen är en hälvt; kvinnan är en hälvt; fadern
och modern med sitt barn är en hel människa.»
Men Geijer tillägger, att envar på egen hand kan komplettera sin tillvaro, att goda gärningar icke äro en föraktlig avföda. Otaliga barnlösa kvinnor ha bevisat sanningen av Geijers tillägg — och i vår tid mer än någonsin, sedan kvinnans krafter blivit mer frigjorda.
Att många därunder förbisett den djupa sanning, som ligger i det urgamla vishetsord, Geijer anför, detta har framkallat den s. k. reaktionen i kvinnofrågan. Och hur ensidigt än till exempel dess geniala sakförarinna, Laura Marholm, sett kvinnofrågan, hur mycket hon än överbetonat kvinnans egenskap av könsvarelse, så innehåller hennes överdrift flera för framtiden fruktbärande synpunkter på kvinnonaturen, än kvinnosakskvinnornas överdrift åt andra hållet.
En idéströmnings reaktion mot en annan idéströmning är en oupphörligt upprepad företeelse under den spiralrörelse, som utvecklingen visar. Om och om igen fullbordas där ett kretslopp och man närmar sig åter utgångspunkten. Men för var gång ligger denna på ett högre plan. Icke den ena, ännu livskraftiga idéens reaktion mot den andra är därför det förhatliga: utan den konstlade reaktion, som med yttre maktmedel tvingar tillbaka en viss tidsrörelse, innan den fullbordat sitt lopp och som till hjälptrupp i striden för själviska syften tager redan utlevade idéer.
VII.
Från emancipationsrörelsens sida framhålles med rätta: att på kvinnan som på mannen öva de yttre villkoren ett starkt inflytande; att kvinnans natur kan modifieras efter vad man fordrar av henne och efter
