vad hon får rätt till. På denna erfarenhetssanning grundar man ju hoppet att kvinnan slutligen skall nå mannens högsta höjder, genom att få fullt utveckla och frigöra både sin kvinnliga och mänskliga individualitet. Men här är det som den kvinnliga logiken gör sitt salto mortale. Det är medvetandet om detta olycksaliga språng i bevisningen, jag velat bringa in i kvinnosakskvinnornas, hittills för andra synpunkter än den lagliga och intellektuella frigörelsen, hermetiskt slutna hjärnor. Därvid har det motstånd uppstått, som man alltid har att vänta, när man genom en ny tankegång störande tränger sig in i ett väl ordnat tankestoff. Ty de, som ordnat detta, uppröras av den oreda, man ställer till. De förargas över utsikten till många nya mödor, innan de lyckas bringa allt i ordning igen. Och de frukta — ehuru de alls icke erkänna sin fruktan — att efter denna storstädning en eller annan dyrbar föreställning skall visa sig ha gått ohjälpligt i kras.
Den logiska tankegång, jag velat framhålla gent emot kvinnosakskvinnornas ologiska språng, är denna:
Just emedan kvinnonaturen kan modifieras efter vad man kräver av densamma och efter vad den får rätt till, så måste vi avgöra om vi fortfarande som högsta mål för kvinnan skola sätta den hittills säregna kvinnliga kulturuppgiften: hemlivets fördjupande och förädlande, eller den hittills säregna manliga kulturuppgiften: arbete och skapande på den materiella och andliga kulturens område. Böra vi i första rummet kräva kvinnans högsta möjliga utveckling som kvinna eller som människa? Kunna vi anse att hennes krafter äga sin högsta användning på de kvinnliga områdena eller på de manliga?
Kvinnosakskvinnorna avgöra frågan lätt. »Låt kvinnan,» säga de, »bara bli helt människa, helt andligt utvecklad! Vi tänka och tro med orubblig visshet att ingen behöver oroa sig för vår kvinnliga natur, ty naturen skyddar sig själv.»
De skäl, kvinnosakskvinnorna ge för denna tanke
