och tro äro av sådan art, att de lärt mig förstå den gamle ungkarlen, som förbjöd sin hushållerska att »tänka», »tro» eller »mena»!
Inser man då icke att, om det å ena sidan är en erfarenhet att kvinnans natur i intellektuell riktning modifieras genom de krav, man ställer på henne, de rättigheter hon erhåller, så blir kvinnans natur i fråga om hela det moderliga och sympatiska livsområdet också utsatt för modifikation genom de krav man ställer eller icke ställer på densamma?! Förstår man ej, att, om ena sidan av den andliga naturen — intelligenssidan — visat sig tyna genom brist på odling, så kan också den andra sidan komma att göra det? Förstår man ej att känslan behöver minst lika mycket odling som förståndet?
Fattar man då icke, att när våra begrepp om lycka börja förbindas med en viss ny föreställning, så kan detta icke vara utan inflytande på andra av våra föreställningar?
Anar man då icke, att de känslor, som äro bundna vid vissa begrepp, stärkas genom att drömmar, förhoppningar, vanor, arbeten, minnen samla sig omkring dessa begrepp; att endast genom oupphörliga upprepanden bli känslorna innerligare, mångfaldigare, alltmer koncentrerade omkring en viss krets av föreställningar, men under tiden avlägsna de sig också från en annan krets?
Sålunda strävar en stark känsla först att omdana alla andra känslor, sedan att göra sig enväldig genom att lösa sig från sambandet med, från begränsningen genom andra känslor.
Därför är som jag redan framhållit, den åt ett visst håll starkaste sällan den mest harmoniska, den mest allsidigt utbildade; även hos de mångsidigast begåvade naturer finnes alltid någon ensidighet och endast universalsnillen jäva den erfarenheten: att ju större omfånget är av vår verksamhet, dess mindre intensivt arbeta vi på varje område; ju fler arbeten
