Själva den religionsstiftare, som på känslolivet
övat det djupaste inflytandet, visade med sitt föredöme
och manade sina efterföljare att minnas, huru
fullföljandet av ett stort andligt mål nödgar oss att
»övergiva fader och moder», det vill säga att låta enskilda
förhållanden och känslor komma i andra rummet.
Och detta måste de göra även för kvinnorna, ifall de som sitt främsta mål sätta att nå alldeles samma andliga höjd som mannen.
Här är vägskillnaden. Här står valet.
Endast genom att hela kvinnokönets uppfostran, arbetsliv och känsloliv upphöra att koncentrera sig kring de enskilda förhållandena, kan den fördjupning, den potentiering av kvinnans intellektuella varelse äga rum, ur vilken de stora kvinnosnillena kunde framgå.
Det gäller icke blott om snillet utan även om utpräglade tidstyper, att de äro resultat av en viss riktning i tiden. Den spartanska modern nådde sin höga sinnesstyrka emedan hennes folk krävde moderskänslans undertryckande; medeltidens kvinna blev undergörande helgon emedan tiden längtade efter detta slags helighet; samma hysteriska fenomen, som under medeltiden skaffade kvinnan den högsta ära, gjorde att kvinnorna i massa blevo häxor under det skede, då stark »efterfrågan» ägde rum efter dylika. Den förnäma damen under rococotidevarvet var en lika kall mor som spartanskan, emedan även hennes tid, ehuru av helt andra motiv, krävde moderskänslans undertryckande.
Det är alltid genom undertryckandet av vissa moment och stegrandet av andra, som en viss tidstyp framstår.
Och det är, som jag redan framhållit, genom att vissa egenskaper blivit stegrade genom ärvtlighet, genom urval — ett urval, vilket går i riktning av tidens ideal — samt slutligen genom tidsålderns längtan och strävan i en viss riktning, som man kan spåra att snillet förberedes. Dylika och ännu många
