spänna alla krafter för att frambringa materiella och andliga värden. Kvinnorna få allt mindre tid och håg för utvecklingen av de erotiska och sympatiska känslorna. Släktuppehållelsedriften skall — då kärleken icke adlar den — för dem med full rätt te sig som brutalitet. Skolan kommer att erhålla den enda klass, den ännu saknar: lindebarnsklassen, där de kvinnor, hos vilka småbarnskärleken framträder som outrotlig atavism, bli sysselsatta.[1] Begreppet hem komme att få allt ringare innehållsrikedom; det offentliga livet, klubbar och samkväm skulle allt mer fylla den lediga tiden samt upptaga tankar och känslor.
Men vad månne den tidens opponenter skola säga ?
De skola säga, att tillvaron förlorat oerhört i skönhet och intresse genom denna likformighet. De skola säga att, ju mindre kärleken betyder, ju mer de andligt utvecklade därför se ned på äktenskapet, dess mer har intelligens-nivån sjunkit, alldeles som medeltidens nivå sjönk till stor del genom de själfullaste människornas celibat, på grund av den då rådande — fast ur andra motiv härflytande — missaktningen för äktenskapet.
De skola säga att sedan »det krämaraktiga vägandet av kön» upphört, ha de andliga värden, man fått att väga, blivit allt lättare. Vi kunna, skulle opponenterna säga, rikta kulturens fatabur med många säckar, bräddfulla av nyttiga produkter, men huru
- ↑ Eller också skulle saken ordna sig så, som en framstående man nyss föreslog, som villkor för »mannens likställighet med kvinnan», nämligen att barnavården bleve lika mycket mannens som kvinnans lycka. Det av naturen anvisade sättet för barns uppfödande borde utbytas mot en rationell metod, som gjorde fadern helt likaställd med modern. Han skulle sålunda ha samma tillfälle att njuta faderskapets fröjder i detalj, som kvinnan moderskapets fröjder. I varje särskilt fall hade man således att avgöra vem av makarna som passade till barnavården och vem som passade till familjeförsörjare. Detta förslag bär otvetydligt prägeln av mannens mod att tänka en tanke till dess yttersta konsekvenser!
