få äro icke de stora, vilda, organiskt och fritt växande snillena, manliga lika väl som kvinnliga!
De skola säga att konsten och litteraturen sjunkit, sedan männen förlorat en av sina djupaste inspirationer: skönheten i kvinnans känsla och i hennes yttre varelse. Ty den företeelse, vilken nu undantagsvis framträder, där kvinnan intensivt idkar studier och sport — att kvinnokroppen förlorar sin egen och antager en mera maskulin karaktär — torde då bli regel.
Slutligen skulle opponenterna säga, att samhällslivet ej höjt sig i samma grad, som man antog att det skulle göra, sedan kvinnan — en gång fullt likställd med mannen — kunnat sätta in sin kraft på alla områden. Också kvinnan torde då ta frågorna »praktiskt»; icke vara besvärad av stor »sentimentalitet» eller alltför fin hänsynsfullhet. Hon skulle se mer kallt och klart på missförhållandena. Ja, flertalet kvinnor som män torde försöka att tämja vildheten hos snillet och känslomänniskan inom båda könen; kvinnor som män skulle »lärt sig ta världen som den är», denna svåra konst, i vilken hittills endast män nått mästerskap!
Det är utan oro jag tänker mig möjligheten av den nyss skildrade framtidsbilden. Ty den, som tror på utvecklingen, hyser lika litet någon pessimism med avseende å naturens förmåga att skydda sig i det stora hela, som någon optimism med hänsyn till naturens förmåga att skydda sig under varje kulturskede.
Ett tillstånd, sådant som det nyss målade, är lika möjligt, som familjelivets urartning under romerska kejsartiden eller som naturens undertryckande genom medeltidsaskesen. Men lika visst som germanerna bröto in i romarvärlden och renässansen in i medeltiden, måste ur människonaturen, outtömligt rik på förnyelser, en ny tidsriktning skapas. Efter en sådan intelligensperiod som den nyss skildrade, komme helt visst en annan, där reaktionens makt gjorde gällande ett kvinnoideal, liknande Homeros’ »koögda»
