Kvinnosaksfanatismens benägenhet att förblinda i fråga om rätt och sanning, ha suffragetterna i England bevisat på ett sätt, som lämnar alla mina farhågor långt bakom sig o. s. v. o. s. v.
Å andra sidan har jag upplevat många
glädjande bekräftelser på mina ord. De arbetsområden,
som, då jag föreslog dem, kallades enbart löjliga —
t. ex. det som bildade barnasköterskor — äro nu väl
fyllda. Kvinnor ta en livlig del i det sociala arbetet.
Husmoderskurser överflöda och barnavårdskurser äro
satta i gång m. m. m. m.
Redan 1896 erhöll jag så många instämmanden att jag kunde skriva:
Arbetschefer ha intygat det kvinnliga arbetets underlägsenhet ur affärsmässig — ej moralisk — synpunkt. Kvinnor ha berättat de missräkningar med avseende å personlig utveckling, som det nuvarande undervisningssystemet berett dem. Utåt arbetande hustrur ha talat om huru de lidit av arbetssplittring och av självförakt, när de funnit hur illa de skött sina båda arbetsområden. Läkare ha visat huru vissa arbeten eller överdrifter i studier ha skadat kvinnornas förmåga för normalt moderskap.
Under dessa 18 år ha liknande vittnesbörd överflödat. Och allra mest betecknande har varit att ogifta kvinnor, som 1896 voro vissa att arbetet var dem nog och som hatade mina påståenden om motsatsen, senare sagt mig att jag hade rätt. I alla land finnes nu unga kvinnosakskvinnor, som ej endast se kvinnosaken ur djupare synpunkter än likhetsteoriens, utan även uppfatta kärleken och moderskapet såsom de högsta livsvärdena.
Jag är således viss att det icke — som man ansett — varit till olycka för de unga kvinnorna, att jag manade dem att hålla sin moderlighet levande. Ty om
