Hera, med låg panna men med föda åt en Herakles vid sin svällande barm!
Jag fruktar visst icke släktets utdöende genom kvinnoemancipationen. Jag påstår att av dem, vilka ställa kvinnans uppnående av mannens andliga höjd som kvinnoutvecklingens mål, kräver logiken det medgivandet: att utdöendet borde bli den slutliga följden, ifall de verkligen nådde sitt mål.
Men de nå det icke, ty kvinnan är lyckligtvis en oändligt mycket djupare, rikare, härligare och — förfärligare varelse än kvinnosakskvinnan.
VIII.
Kanske nu någon börjar förstå, vilka som för mig äro de avgörande skälen, så väl när det gäller att motivera varför kvinnan hittills ej nått mannens styrka på hans produktionsområde som att bevisa varför hon icke kan nå denna styrka utan att förlora något av sin egen?
Dessa skäl må här åter i korthet upprepas: att kvinnor likaväl som män äro underkastade psykiska och fysiska modifikationer; att kvinnor som män äro begränsade varelser, vilka icke ha oändliga krafter att älska, lida, arbeta; att vi icke behärska tiden, utan att för oss som männen ett dygn endast har tjugufyra timmar o. s. v. Av allt detta blir följden icke att geni och kärlek utesluta varandra. Men att en och samma kvinna aldrig fullt kan räcka till för verksamheten på tvenne stora livsområden.
Det finnes ingen kvinnosakskvinna, som icke minst tio gånger om dagen säger detta själv.
Huru ofta t. ex. talas icke om den eller den kvinnans överansträngning genom tvenne pliktområden; eller om någon viss kvinnas förlamande på grund av en sorg; eller om den oväntade
