riktning hennes strävanden tagit, på grund av ett personligt inflytande? Vilka ord äro de, som oftast av alla halka över nutidsmänniskans, också kvinnosakskvinnans, läppar:
»Jag hinner icke leva!»
»Jag har ej tid» — med det arbetet, den boken, den vänligheten, det besöket, det samtalet, den glädjen !
Men när jag samlar alla dessa erfarenheter — dem kvinnosakskvinnan behandlar som enstaka företeelser — och inordnar dem under en allmän synpunkt; när jag sammanfattar dem i en enda tes och säger:
»Erfarenheten visar att inom tvenne stora livsområden mäktar icke en och samma kvinna (eller man) leva lika aktivt, lika intensivt» — då kallar man detta att »nedsätta» kvinnans natur!
Man vore frestad antaga att alla de, som så tala, icke veta vad ett intensivt, personligt liv är; att de aldrig haft några djupare rön av livets sprängande fullhet vare sig i en eller annan riktning.
Ha t. ex. aldrig några små händer bultat på den stängda dörren till deras arbetsrum; ha de aldrig hört några späda röster locka utanför deras fönster? Ha aldrig de ömma omsorgerna om en kär åldring, en ung bror eller syster tagit kraft och tid från deras arbete? Ha de aldrig varit fyllda av en så stor känsla, att den uppsugit hela deras arbetskraft? Ha de aldrig gråtit tårar, som för alltid tagit bort färgen ur deras tillvaro?
Och, å andra sidan: ha de aldrig varit så helt gripna av ett andligt arbete, att det — lika väl som en lycka eller sorg — jagat sömnen från deras ögon; att det spänt varje nerv så, att det minsta avbrott erfarits som en vass plåga; att det fyllt hela deras varelse till randen av en innehållsrikedom, under vilken denna varelse känt sig färdig att brista?
Ha de således aldrig på något enda område levat?
Jag vill hellre tro att det varit det för dem
