om hon därmed vunne vissa små förbättringar i sitt lilla ansikte! Hon försäkrade, att hon gärna givit hela sitt matematiska snille och rykte för att nå en borgerlig kvinnas enkla kärlekslycka. Men — hon visste att, om hon vunne den, skulle andarna icke lämna henne i ro. Striden måste snart ha börjat igen mellan snillets och hjärtats krav, den strid, som sönderslitit hennes liv och hindrat henne att ge sig fullt i någondera riktningen, utom under ungdomsåren, då hon kvävde kvinnan i sig och sålunda vann en full utveckling för sitt matematiska snille. Hon visste själv bäst till vilket pris. Det var därför med stor skepsis, Sonja Kovalevsky under sina sista tio år behandlade kvinnosaken. Hon vidhöll frigörelsens berättigande. Men hon var fullt övertygad om nödvändigheten att ge sig helt åt endera livsområdet, för att vinna kraft och ro. Hon kände djupt, att när en kvinna, med hängivenhetens naturbestämmelse, offrar denna för snillet, då blir hon en olyckligare, en mer halvfärdig varelse än genom det motsatta offret. Allt detta gjorde att Sonja icke hade ord nog starka, för att beteckna kvinnosakskvinnornas ytliga syn på livets alla invecklade problem, framför allt på detta, som hon för sig själv funnit olösligt: att harmoniskt förena sitt liv som kvinna med sin produktion. Det var för henne självklart att det kön, för vilket kärleken är och förblir livet i högsta mening, detta kön kan aldrig, som helhet taget, hinna upp till det manliga släktets intellektuella höjd.
Sonja Kovalevsky visste även att, ehuru George Eliot, vid den omtalade torneringen med Spencer, genom sina ord och sitt moderliga leende lockade henne, Sonja — då kvinnosakens unga, brinnande zelot — att hålla filosofen stången, så stod George Eliot dock i grunden på Spencers sida. Hon ville visserligen kvinnans frigörelse ur lagens tvång. Men det betydelsefulla för henne var icke att kvinnan skulle uppnå mannens nivå. Det betydelsefulla var att kvinnan fortfarande skulle öva alla sina djupt bestämmande
