bestämmande hos dess högsta individer är det sympatiska livet, icke det andligt produktiva.»
Man har ingen rätt att, på samma gång man åberopar de stora, kvinnliga snillena för satsen om kvinnans andliga perfektibilitet, förbise vad dessa kvinnors personliga erfarenheter kommit dem att svara rörande vårt köns livsfråga. Och de hava svarat, ej med torra satser, utan med levande verk.
Kvinnosakskvinnorna sätta nog de stora kvinnliga snillenas namn på de fanor, som vecklas ut under marschen till de fält, där de hoppas nå likställigheten. Men de rusa därvid andfådda förbi druvorna i dessa snillens vingårdar.
IX.
Man fruktar att konsekvensen av att fasthålla naturens fundamentala indelning i ett väsentligt manligt och ett väsentligt kvinnligt kulturområde, blir en hämning av kvinnofrigörelsen. Jag tror tvärtom att kvinnans fullkomliga frigörelse skall vinnas snabbare och säkrare på denna väg.
Huru kan fortsatt rörelse bli möjlig, sedan vi ej längre sträva efter jämlikhet med mannen på det rent mänskliga området? invända kvinnorna. Jag svarar: genom att kvinnosakens främjare nedlåta sig »att förstå det enkla och att icke förstå det obegripliga».
Med andra ord inse att ett hemlighetsfullt samband, liksom djupa analogier, finnes mellan vår själ och vår kropp och att denna union icke är en händelse vilken blott »ser ut som en tanke». Och förstå att utplånandet av de andliga könsskillnaderna skulle medföra samma andliga ofruktbarhet som en mänsklig hermafrodit företer på det fysiska området. Slutligen medge att bevarandet av den könsliga egendomligheten är villkor för andens fullaste, skönaste utveckling lika väl som för kroppens.
