kulturfonden, detta var lika orimligt och till lika stor skada för det hela, som ifall mannen blivit avstängd från full tillgång till den kvinnliga kulturfonden. För de båda områdenas friska liv, för de båda könens fulla tillägnelse av varandras olika tillgångar är obetingad frihet för båda könen det oeftergivliga livsvillkoret.
Talar kvinnan innerligt och ihärdigt på detta sätt, då skall mannen slutligen lyssna. Ty då har hon hela verklighetens vittnesbörd, alla erfarenhetens tusende stämmor, som förstärka ljudet av hennes egen. Talar hon så, skall hon slutligen vinna allt vad hon önskar och mycket förr, mycket lättare, än om hon lägger den väsentliga vikten vid en intellektuell jämlikhet mellan könen, vilken endast finnes till som en mycket omtvistlig och i alla händelser mycket avlägsen framtidsmöjlighet.
X.
Jag vill nu söka ge några antydningar om det sätt på vilket den ovan nämnda ändringen av kvinnofrågans taktik torde komma att öva ett lyckligt inflytande inom de områden, där de antydda missriktningarna uppstått.
Den gifta kvinnans ställning bör då komma i främsta rummet.
Det finnes möjligen kretsar, dit tidsrörelserna så långsamt tränga, att den ogifta kvinnan där ännu anses som en slags »underklass» och endast den gifta kvinnan som en socialt betydande person.
Men visst är att den missaktning, som före kvinnofrigörelsens tid lådde vid den »gamla mamsellen på överblivna kartan» eller vid »blåstrumpan», den har nu inom vida kretsar blivit överflyttad på de gifta kvinnorna.
