Till en del ha dessa sig själva att skylla, att
makans och moderns kall fallit i anseende. Ty intet
kall i och för sig berättigar till aktning, ifall det icke
fylles med en insats av personlighet.
Men nu är det tyvärr så, att den obetydligaste lilla kvinnovarelse kan bli maka och mor. Sedan tidernas morgon ha milliarder kvinnor innehaft denna uppgift och skött den ömsom väl och ömsom illa. Det är således en gammal banal historia, mena många. Och trots alla de granna orden — från män som kvinnor — om makans och moderns höga kall, så har allt det oerhörda maktmissbruk, som kvinnorna på detta sitt högsta livsområde gjort sig skyldiga till, psykologiskt fått till följd, att såväl män som dugliga, utåt verkande kvinnor se ned på kvinnoarbetet i hemmet så som en, av fraser mer eller mindre väl maskerad, humbug. Så länge ännu många kvinnor vårda sina hustruliga, moderliga och husmoderliga plikter på ett slött, slentrianmässigt, andefattigt sätt, under en pietetsfull kult av strunten, med en trång synkrets och ett armt hjärtelag för allt, som ligger utom deras egen lilla synkrets — så länge vinner icke det äktenskapliga ståndet sin fulla aktning. Man skall fortfarande höra att det »icke måtte vara någon konst» att fylla den uppgiften, när den och den »hönshjärnan» räcker till för densamma.
Men om sålunda en god del av skulden till äktenskapets förringande ligger hos de gifta kvinnorna själva, så har även emancipationsrörelsen sin dryga del av ansvaret.
Genom att uteslutande rikta intresset åt de yttre arbetsområdena ha de ogifta kvinnorna försummat att undersöka om verkligen »hönshjärnorna» räcka till för hemmets uppgifter. De ha förbisett att, när dessa uppgifter ypperligt fyllas, bli också de stora andliga uppgifter, vilka kräva att alla en kvinnas krafter äro väl utvecklade och väl använda. De kvinnor, som känt glädjen av ekonomiskt oberoende, ha framhållit att endast yrkesarbetet skulle kunna göra
