även den gifta kvinnan verkligt oberoende. De hade i stället bort framhålla: att kvinnans arbete inom hemmet bör behandlas så att det gör henne lika ekonomiskt oberoende som arbetet utom det.
Det är otvetydigt, att just den före äktenskapet sig själv försörjande kvinnan, som uppger sitt yttre arbete för hemarbetet, skall känna det hårt att som gåva av sin man motta, vad hon för sina enskilda utgifter behöver. Och detta är ofta orsaken till den iver, med vilken hon vill behålla sitt yttre arbete. Det all kvinnlig värdighet nedsättande guerillakriget mot mannens plånbok, som ger skämttidningarna en så stor del av deras stoff, detta föres icke av den vid självförsörjning vana kvinnan. Hon försakar tvärtom i det längsta för sin egen person, hellre än att »be om pengar». Och den varmaste kärlek hindrar ej att hon, för var gång hon »ber», känner saknad efter sin oberoende flicktid, då hon regelbundet lyfte sitt arbetes välförtjänta lön.
Ett förslag[1] som troligen skulle bidraga att höja hustruns självaktning jämte mannens uppskattning av hennes arbete, är att, sedan makarna beräknat vad hustrun som ogift av sin lön måst avsätta för sina levnadsomkostnader — dem mannen nu bestrider som ersättning för hennes arbete i hemmet — han därjämte, ifall han kunde, regelbundet lämnade henne den summa, hon som ogift kunnat disponera utöver vad hon behöver för sina levnadskostnader. Hur liten denna summa än kunde bli, hustrun skulle dock känna den som »sin egen»; hon skulle icke behöva klaga — som man nu ej sällan hör även de lyckligaste hustrur göra — att de nödgas taga av mannen allt, ända till pengarna att köpa hans egna julgåvor, medan de som ogifta njöto den fulla glädjen att kunna ge av sitt eget arbetes frukter.
Det ekonomiska oberoendet är en integrerande del av varje utvecklad människas självaktning. Innan det därför blivit lag att den hustru, som äger någon
- ↑ Se Öppet brev till August Strindberg av Elna Tenow.
