stora andliga skapandet kräver det, då bli vi aldrig på dessa områden fria från vad Ehrensvärd kallar flärd: det vill säga »ett sken av saken», i stället för saken själv.
Det gamla hustruidealet — att lyda, tiga, tåla och blunda — var djupt fientligt mot det fulla förverkligandet av äktenskapet.
Det nya ideal enligt vilket — som motsats till denna självutplånelse — bland annat en yttre verksamhet göres till villkor för den gifta kvinnans självhävdelse, är icke eftersträvansvärt.
Det eftersträvansvärda målet för kvinnans och mannens ställning i äktenskapet är bådas »självhävdelse under självhängivenhet». Det är emedan kvinnorna ej förstå detta, som man så ofta ser en begåvad ung kvinna stanna i sin utveckling efter äktenskapet.
Äktenskapets första uppgift är att genom tvenne personligheters harmoniska förening tillfredsställa bådas livskrav. För att detta skall kunna ske så, att den myndiga, självförsörjande, utvecklade nutidskvinnan blir helt tillfredsställd, måste varje prick i äktenskapslagarna, som i något enda avseende ger mannen makt över hustruns person, hennes arbete, hennes stånd och villkor, hennes egendom, hennes barn, utplånas. För att äktenskapet skall bli fullt värdigt måste också den lag, genom vilken den ena parten kan tvinga den andra kvar mot sin vilja, upphävas.
Det är dock ej ensamt på de gällande äktenskaplagarna det beror, att kvinnorna alltmer anse äktenskapet ur stånd att ge deras väsen harmoni, att tillfredsställa deras högsta livskrav.
Kvinnornas känslor inverka även på männens uppfattning av äktenskapet. Vad som icke ger lycka åt den ena, ger det heller aldrig på längden åt den andra; och om den ena ser ned på det äktenskapliga livet som något lågt, bli båda lidande därav. Detta betraktelsesätt är ofta den utvecklade mannens, som har en
