»självutplånande» eller låg hustru. Men det är ännu alltför ofta den utvecklade kvinnans gent emot hela äktenskapet som sådant: samma sjukdomsfenomen som under medeltiden. Lika naturligt som det är att en sund och utvecklad kvinna, i sin varelses finaste fibrer, ryser vid blotta tanken på ett äktenskap under andra villkor än ömsesidig, sympatisk kärlek, lika oheligt, lika onaturligt är det, att mången annars sund och utvecklad kvinna, i våra dagar känner äktenskapet, även under förutsättning av en sådan kärlek, som en kränkning av sin finaste personlighet, ett tvång på sin frihet, ett avdrag i sin mänskliga värdighet.
Orsakerna äro för många och djupa att i detta sammanhang kunna utredas. En av dem är visserligen den hos män vanliga bristen på känslofinhet. En annan av dessa orsaker — och det är denna jag vill betona — är även den grundvillfarelse, av vilken jag överallt spårat verkningarna: den att självhävdelse göres identisk med intellektuella yttre uppgifter och självutplånelse med de inre, med hemuppgifterna. Lycka kan den utvecklade nutidskvinnan självklart endast känna i äktenskapet, ifall hon inser, att det är där hon kan erhålla sin fullaste individuella frigörelse, där hon kan få det rikaste bruket av alla sina krafter till det med dem avsedda ändamålet.
Någon har sagt, att erotiken åtminstone under en tid av hennes liv gör även vardagsmänniskan genial. Ett träffande ord för den själens spänstighet, den expansiva kraft, den oändliga livsfullhet, som det är den erotiska känslans makt att meddela. Att, för vissa naturer, trohet visar sig så oändligt svår, att de så ofta drivas att älska på nytt, detta har sin djupa psykiska grund däri, att de sålunda åter och åter leva om den livsberusning, det alla frigjorda krafters jubel, som erotisk lycka meddelar.
Äktenskapsfrågan är framför allt frågan om att rädda denna lyckokänsla undan tidens och samlivets förslöande inverkan.
