Den består i att äga livets eget stora tålamod
att vänta på utvecklingen.
Den består i förmågan att med enhetlighet och följdriktighet dana hemmets jämna vardagsvanor och färgrika helgdags- och festvanor till orubbliga grundlagar, lagar ur vilkas efterlevnad de djupaste etiska intrycken och de käraste hemminnena fortleva. Det består i att genom godhet och glädje göra hemmets värld sådan, att barnets sunda och enkla lyckobehov där tillfredsställas. Men i denna konst kan ingen bli mästare, som ej själv bevarat det barnasinne, vilket inspirerar till fullt förstående av barnet.
Intet visar bättre hur litet uppfostran ännu blivit psykologisk vetenskap, än att — för övrigt kloka och goda — föräldrar pina sig själva och barnen genom att behålla det prygelstraff, vilket man inom det ena området efter det andra uppgivit som vanärande och odugligt för de vuxna samhällsmedlemmarna. Ehuru man för var gång hört förutsägelser, att man icke skulle lyckas finna andra korrektiv, så har man — sedan samhället beslutsamt avstått från spöstraff, husaga m. m. — utan svårighet funnit andra hjälpmedel för de vuxnas uppfostran. Ja, vid själva djurdressyren inser man alltmer att tålamod, följdriktighet och uppmuntran äro långt verksammare medel än stryk. Men för barnen behåller Europa ännu detta straffmedel!
Ehuru man vet att många familjer, att stora skolor — ja, hela folk, som det japanska — fullständigt avskaffat aga och därav sett endast goda, humaniserande verkningar, så har dock vikten av en verkligt mänsklig uppfostran ännu icke gått in i allmänhetens medvetande. För att rätta någon viss oart tillgriper man ännu det brutala medlet och tror det gagnande, när det visar sig ögonblickligt verksamt. Men alla andra, etiskt förvirrande och förstörande, verkningar därav, som på längden göra sig gällande, dem ser man däremot icke!
