hennes yttre och inre sfär. När kvinnan själv ej blott kallar utan behandlar uppfostran som sitt högsta värv, då skall hon tvinga samhället att i lag och sed erkänna att det så är. Då skall hon vinna samma rätt över barnen som fadern. Ja, jag hoppas en större, nämligen sålunda att i tvistiga fall, då rätten synes väga lika, moderns vilja blir den i sista hand avgörande för son som dotter. Ty i regeln kan hon, genom sin kvinnliga väsensgemenskap, bättre än fadern förstå vad dotterns väl kräver. Och genom den naturens mystiska ordning, som oftast gör sonen till moderns andliga arvtagare — liksom dottern oftare till faderns — skall hon bättre än fadern förstå även sonens sanna bästa.
Då skall — inom ett nytt samhälle — modern tillförsäkras allt vad hon behöver för sitt och sina barns rikliga uppehälle, så länge hon ger dem den första vården och den grundläggande uppfostran — den mest mödosamma och betydelsefulla. De för uppfostran särskilt begåvade mödrarna kunna sedan på skolans område finna sitt förvärvsarbete. Det torde då bli mödrarna som, både i hemmet och skolan, verka för att de unga uppfostras så att de icke oberedda åtaga sig föräldraskapet, för vilket — huru skiftande och sammansatt än den enskilda tillämpningen blir — dock vissa grundsanningar teoretiskt kunna inhämtas. Jag har alltid tänkt mig kvinnan, gift eller ogift, som mannens samarbeterska på alla områden, ända upp till statsstyrelsen och lagstiftningen. Så har jag menat att den fullt utvecklade moderlighetens frälsande makt skall bli verksam i full frihet och under fullt ansvar. Så har jag förutsett, att den skall komma att medverka vid omdaningen av det nuvarande hemmet, skolan och samhället.
De, som icke förstått detta, hava gjort sig mycken möda att — missförstå. En verksamhet, som jag vill se börja vid vaggan, men sträcka sig genom hela samhället ända upp till den lagstiftande
