myndigheten, synes mig äga hela livets omkrets! Icke blir denna omkrets trängre, därför att jag framhållit: att alla radier, som dragas från densamma, böra föras tillbaka till centrum: kvinnans personlighetsförhållanden som hustru och mor, ifall hon uppnår lyckan att helt förverkliga alla sitt väsens möjligheter. Och slutligen sagt att, även om kvinnan ej omedelbart kommer att fylla moderlighetens uppgift, så bör dock hjärtpunkten i hennes verksamhet vara en i mänsklighetens tjänst omsatt moderlighet.[1]
- ↑
I samband med mitt tal om moderligheten har jag
ställt talet om freden. Jag har därvid naturligtvis blivit
mött av invändningen: att rustningar äro villkor för freden
och att försvarsagitation är nödvändig som väckelse av
den fosterländska offervillighet, utan vilken vi icke kunna bli
nog rustade för att bevara freden. Men man har icke med ett
ord besvarat min anklagelse: att vår försvarsagitation
utmynnat i en krigsagitation; att de rustningar, vi gjort för
freden, blivit brukade som hotelse mot freden!
Detta faktum är, kort och gott, domen över försvarsagitationen som helhet tagen, ehuru mången enstaka, där verkande kvinna kan frikännas från all medveten del i dessa försvarsrörelsens följder.
Genom dessa följder uppenbaras att samma grundlag är gällande för allt kulturarbete: den, att man ej har kvar för ett ändamål vad man brukar för ett annat, den gäller även på detta särskilda område för kvinnans verksamhet. Hon kan ge sina örringar till försvaret — ty detta är ej en personlig insats, isynnerhet inte nu, när örringar äro ur bruket — och hon kan i tysthet »försaka» hop kronor till försvaret, utan att skada freden. Men hon kan ej göra en personlig insats, det vill säga: icke liva och leda sinnena till rustningar, utan att också väcka krigstankar; hon kan icke i sina söners hjärtan elda stridslusten utan att elda anfallshågen.
Om Sveriges avväpning har jag ej talat ett ord. Jag har sagt, att vår riksdag och regering med lugn besinning böra sörja för det nödvändiga försvaret, men att kvinnorna böra verka för en sådan omdaning av sinnena, att krig framdeles bli omöjliga — i stället för att, som en del svenska kvinnor nu under senaste åren gjort, hjälpa till att uppflamma den mest dåraktiga och brottsliga krigslust, som någonsin vanärat vår nation.
»DETTA ÄR DETTA.» Och det var detta, jag framför allt hade att säga vårt lands mödrar och uppfostrarinnor. Att jag icke blivit motbevisad av de fredsälskande försvarsvänner bland kvinnorna, som vederlägga vad jag icke sagt, men stå alldeles svarslösa inför vad jag sagt, behöver icke framhållas. Jag har till och med fått mer rätt, än vad jag — å mitt lands och dess kvinnors vägnar — hade önskat.
