hon borde icke på det arbetsområde, där kvinnokraften i vår tid gjort sin mest betydande insats, bli utsliten genom dåliga arbetsvillkor, när redan själva arbetet är så utslitande.
Mödrarna, lärarinnorna, kvinnosakens målsmän borde alla gemensamt sträva att från botten omdana det nuvarande systemet för flickornas uppfostran. Men de ha i stället följt mönstren från det manliga.
Flickan liksom gossen behöver en sådan utveckling av sina allmän-mänskliga förmögenheter och individuella anlag, att hon dels vinner en viss grad av allmänmänsklig bildning, och dels möjlighet att försörja sig själv på ett yttre arbetsområde, ifall hon icke får sitt arbete i hemmet. Men dessutom behöver hon en utbildning, som gör henne i stånd att väl sköta detta senare arbetsområde, ifall det blir hennes.
Huru båda deras krav bäst kunna tillgodoses, därom kan jag ej här yttra mig.
Vad jag endast vill framhålla är: att den nuvarande skolan icke fyller sin uppgift, vare sig i ena eller i andra riktningen. Den är i varje avseende motsatsen till den ideala skola, där man lär för livet och icke för skolan.
Visserligen ha betydande kvinnliga krafter varit verksamma i reformatorisk riktning inom flickskolan och dessa reformer ha även någon gång kommit goss-skolan till godo.
Men även om alla dessa kvinnliga reformpedagoger hade haft full rörelsefrihet, så torde vi dock icke bland dem funnit den pedagogikens Messias, efter vilken tiden suckar. Ty denne blir icke av genus femininum.
Har nydaningsmannen en gång tänt den stora branden inom den urskog av fördomar, som är det nu rådande skolsystemet, då skola sedan alla goda kvinnliga krafter behövas för att tillämpa det nya ideal, om vilket redan nu de kvinnliga reformivrarna ha en profetisk aning och för vilket de i sin mån bereda »tidens fullbordan». Så mycket kunna vi veta om framtidens
