skola att den blir en samskola, där redan i barndomen den växelverkan mellan könen börjar, som kan få sin djupaste betydelse i äktenskapet, men som även åt varje annat livsområde skall meddela sundhet och skönhet.
Samskolan har redan visat sitt modifierande inflytande på vissa av könens ömsesidiga svagheter. Flickan lär att arbeta ej blott med flit utan ock med förstånd; hon får ett vaknare intresse för själva studiet, hon vinner mer koncentration och allvar, mer förmåga att skilja huvudsak från bisak; en hel del flärd och ytlighet i hennes lynne motarbetas. Gossen förfinas i sitt väsen och humaniseras i sina känslor, förädlas i sin uppfattning av känslolivets värden. Denna ömsesidiga mildring av ensidigheterna i det kvinnliga och det manliga skaplynnet, är väsentlig för en lyckligare sammanlevnad i äktenskapet och för ett lyckligt samarbete på alla områden.
Men i samskolan måste den allra största differentiering äga rum med avseende å tider och sätt för de båda könens arbete liksom för de olika individernas arbete. Skolans timplaner måste bli ungefär lika många, som barnens antal. Framför allt måste skolan upphöra att — utöver de enklaste elementen — vilja meddela en likformig bildning. Skolan skall hjälpa varje barn att finna sin egen väg. Och, ju mer begåvade barnen äro, dess mindre skall man befatta sig med dem, endast ge den ledning för självstudium, som för varje ålder och begåvningsgrad är behövlig. I form av studieplan, kontroll av skriftliga redogörelser, av stundom återkommande tentamina, då och då av ett väckande och orienterande föredrag, böra de ovanligare begåvningarna erhålla den hjälp till självstudium av några ämnen åt gången som är grunden för all äkta och djup bildningstillägnelse.[1]
Jämför man sådana barn, som undsluppit nutidsskolan — men i stället haft rik tillgång på böcker, samt frihet att fördjupa sig i vad de älska — med
- ↑ I några tyska, reformskolor tillämpas nu — 1913 — dessa 1896 som »vansinne» ansedda idéer!
