I.
Envar vet, att den så kallade kvinnofrågan är
frågan om att på alla områden frigöra de kvinnliga
krafterna. I detta syfte hava kvinnosakens förkämpar
med full rätt framhållit de många fall, där
kvinnokraften varit missbrukad genom att vara obrukad. Man
har yrkat, att varken lag eller sed böra få stänga
vägen till något enda fält, där kvinnan vill pröva sin
förmåga. Man har påpekat alla de missbruk, dem
kvinnorna själva, männen och samhället övat med den
kvinnliga hängivenheten på grund av orimliga
pliktbegrepp å kvinnornas, orimliga krav å männens och
orimliga lagar å samhällets sida.
Inga av alla dessa missbruk behöva således numera framhållas — lika litet som den art av missbrukad kvinnokraft, för vilken manliga diktare, allt sedan Homeros’ dagar, haft en skarp blick!
Lika litet behöver man betona huru rik på framgång kvinnoemancipationen varit. Såväl ideellt som materiellt har kvinnosaken gått från seger till seger. Kraven på rätt till full individuell utveckling och full laglig likställighet med mannen, liksom till full arbetsfrihet, ha åt kvinnan öppnat den ena banan efter den andra, vunnit den ena lagliga rätten efter den andra. Visserligen fattas ännu viktiga rättigheter, bland dem den mest oavisliga, den gifta kvinnans myndighet över sin person, sin egendom och sina barn. Men ingen tänkande människa betvivlar, att icke vid nästa sekelslut allt skall vara vunnet; att på varje rättsområde medborgarinna då skall betyda detsamma som medborgare; att hustrun skall vara likställd med
