mannen, modern med fadern. Allt detta ligger i utvecklingens oavisliga nödvändighet lika väl som i rättvisans och samhällets gemensamma intresse.
Men om också allt detta vinnes, skall världen därför icke vara lyckligare. Nej, en långt mer tyngande trötthet än nu skall vid nästa sekelslut breda sig över sinnena, ifall det missbruk av kvinnokraft, som jag nu ämnar påpeka, ökats i lika snabbt fortskridande som hittills.
Detta missbruk kan kännetecknas så, att kvinnorna i främsta rummet satt in sina frigjorda krafter på områden, där de tävlat med männen och därunder till stor del försummat att utveckla och bruka sin djupaste kvinnliga egendomlighet.
Att kvinnorna skulle visa sig ivriga att taga examina och pröva sina krafter på alla möjliga banor, när de en gång erhöllo frihet därtill, detta var alldeles naturligt. En av de frigjordas första ansatser är ofta att eftergöra. Och utan rätten och möjligheten att missbruka friheten, lär man sig ej bruka den. Det behövdes dessutom att kvinnorna lade i dagen sin duglighet på de manliga arbetsområdena, emedan det trångsynta motståndet mot kvinnofrigörelsen till stor del grundade sig på kvinnans oförmåga. Många ytliga fördomar om kvinnans »natur» ha sålunda för alltid blivit skingrade genom de olikartade och värdefulla arbetsresultat, som kvinnorna vunnit på de manliga arbetsfälten. Dessa resultat ha emellertid kommit kvinnorna att alltmer förbise, att deras rikaste egendomlighet därunder ofta icke fick någon användning. Jag utgår nämligen från den åsikten, att en bestämd väsensolikhet finnes mellan mannens och kvinnans natur, en olikhet, som icke upphäves av det sakförhållandet, att kvinnor finnas med manligt skaplynne, liksom män med kvinnligt; att gemensamt mänskliga egenskaper finnas hos båda könen och att en ömsesidig inverkan äger rum, genom vilken mannen i viss grad tillägnar sig de för kvinnan och kvinnan i viss grad de för mannen egendomliga dragen.
