icke bevisas och så mycket mindre, som det är från och med sekundära värden till inga värden alls, som den övervägande delen av produktionen, manlig som kvinnlig, består!
Men jag har talat om det yppersta från båda hållen.
Och då finna vi, att den innerliga modersömhet — som under verkligt moderskap troligen berövat litteraturen en George Eliot — nu blev det högsta i hennes geni; alldeles som den nu är det högsta hos vår Selma Lagerlöf, vilken med ömhetens smältande guldtoner genomtränger den fantasiens blåa skymning, i vilken hon ser sina gestalter. George Sand — vars erotik var på det djupaste ett med hennes moderlighet — var framför allt inspirerad av den senare känslan, när hon gjorde sitt flammande uppror mot den äktenskapliga osedligheten, isynnerhet den, att lagen ger mannen en rätt, kärleken ensam kan skänka. Det var intensiteten i E. B. Brownings erotiska känsla, som kom henne att — trots förutsägelsen att hon genom äktenskapet valde döden — med riktig instinkt välja livet. Och sålunda kom hon att dana den skönaste lyrik, en kvinna ännu skapat. Ty det var under ingivelsen av den lycka, hennes val skänkte henne, som hon diktade sina odödliga sonetter.
Den strof, med vilken hon anger den kvinnliga innerlighetens väsen:
denna strof står att läsa i det verk, där den, i sin härligaste personliga utveckling stadda, diktarinnan ger sitt livs erfarenhet.[1] Vad hon således menar med de orden, icke är det självuppgivande och självutplånande av den kvinnliga individualiteten och skaparkraften! Men jag borde begripit, vad sedan en åttaårig flicka lärt mig: att »poesi är för fint för publiken»; att denna antingen icke läser poesi eller icke förstår vad den läser!
- ↑ Se Aurora Leigh.
