För mig äro däremot stora diktare profeter och
deras poesi helig skrift. Jag drömde icke att jag
kastade pärlor för en publik, som endast förstår att
trampa sönder pärlor, när jag anförde ovannämnda
strof ur min uppenbarelsebok i kvinnofrågan, den
som redan vid tjuguårsåldern lärde mig:[1]
»No perfect artist is developed here
from any imperfect woman. Flower from root,
and spiritual from natural, grade by grade,
is all our life...»
XVII.
De stora kvinnliga diktarinnornas säregna styrka synes mig oemotsägligt uppenbara var det område finnes, där kvinnans snille når mannens höjd och var det icke så gör. Med avseende å idéer, finnes ingen snillekvinna, som är verkligt originell. Hon är påverkad av den eller de män, hon andligt eller personligt står närmast. M:me Girardins kvicka infall om George Sand — att hennes verk bekräfta yttrandet: »le style c’est l’homme» -— gäller ej blott henne utan alla hennes medsystrar. George Eliots produktion gav diktens liv åt Comtes och Spencers läror; m:me Guyons »andlige son» var också hennes »andlige fader»; m:me Staëls uppfostrare var Rousseau — före Benjamin Constant och alla de andra!
- ↑ Den gamla sanning, för vilken tiden nu på ett nytt sätt blivit vaken, var för mig genom detta och många andra inflytanden en levande verklighet, innan jag tryckt en rad. När Strindberg kom med sin reaktion mot kvinnosakens överdrifter, var jag lika beredd att inse dess berättigande, som dess överdrifter — varom min uppsats om Reaktionen i kvinnofrågan, Revy 1886 bär vittne. Och när Laura Marholm med genial ensidighet gjort sina uttalanden, ha de icke lärt mig något nytt: det väsentliga i hennes tankegång var sedan länge min egen.
