dikterna, storverken inom alla vetenskaper, inom musik och bildande konst, alla fordra också en styrka, som hittills ej varit kvinnans. Även mannen har hämtat sina ingivelser ur stora känslor. Men han behärskar dem, när han skapar ur dem; han diktar ut sig i sina verk och befriar sig så från känslans allmakt. Det manliga snillet fördubblar sig så att säga när det skapar: är man och kvinna på en gång. Också det kvinnliga snillet fördubblar sig, men genom att varda två gånger om kvinna. Snillets genialitet förstärker hennes kvinnliga genialitet, som är att kunna älska. Hon skulle därför, om hon valde att tysta hjärtats krav för att mer odelat kunna ägna sig åt skapandet, ej blott förlora i lycka utan i genialitet. Hennes snille synes mig, med ett ord, som högsta potensen av hennes liv som kvinna. Men detta intensiva hjärteliv utesluter ett lika intensivt liv i idéens tjänst. Ty en begränsad varelse brister av en för stark kraftutveckling.
Det är denna geniala styrka, som gör att kvinnan så väl kan i sig upptaga och förarbeta det stoff, de manliga snillena givit, när kvinnan för andra gången skapar dessa verk från scenen eller tolkar dem som utövande konstnärinnor. Samma receptiva genialitet, har gjort de kvinnliga regenternas storhet. De ha förstått bruka de framstående män, som stått vid deras sida och de ha till högsta grad stegrat de kvinnliga egenskaper, som utmärka den ypperliga modern och husmodern: den ordnande och omhuldande, den styrande och sammanhållande makten.
Samma receptiva genialitet har utmärkt kvinnor under alla stora kulturperioder och på alla områden. Den kom dem att i stora skaror flockas i de grekiska filosofskolorna, liksom omkring kyrkofäderna, liksom omkring alla tiders anderika män; den har gjort dem lärda i studier, intelligenta i uppfattning, lidelsefulla som partivänner. Men bland den »befolkning av kvinnor» som lyssnade till Pythagoras, blev ingen en ny mästare; bland de lärda kvinnor till vilka
12. — Missbrukad kvinnokraft.