Plutarkos’ bild, lutan, vilken ljuder som ackompanjemang till en annans sång.
Kvinnans andliga liv rör sig sålunda med många små, korta böljslag på en i djupet lugn flod; mannens själ är en stridare ström, som gräver den djupa fåran genom vilken en undersökning, en tanke, en kritik föres ut till dess yttersta konsekvenser.
Denna kvinnans intellektuella originalitet, borde finna för sig säregna, nya former i allt arbete. Men det är just denna originalitet, som det missförstådda likställighetssträvandet och de andliga nykteriströrelserna hålla på att ödelägga.
Det är denna originalitet, som blivit förkvävd just genom de predikade hänsynen till kvinnosaken, till dess gagn eller skada, hänsyn, vilka legat som en kvarnsten över en hel kvinnogeneration. »Huru jag känt,» skrev nyligen en av vårt lands få geniala författarinnor, »trycket av att en viss tendens, en viss bestämd gräns och fordran förefanns med avseende å kvinnolitteraturen! Huru detta hindrade, gjorde mig blyg, skeptisk, ja, föraktande gent emot mitt eget patos, det innersta, som ville fram hos mig — själva kvinnoväsendets lyrik, som behöver den högsta frihet för att växa ut till det patos, som betvingar.»
Det är detta tryck »för kvinnosakens skull», detta bedömande med hänsyn till »kvinnosakens gagn» som jag svurit Hannibals ed om ett outsläckligt hat. Det är dessa nivellerande, fördummande hänsyn, som måste bort intill sista resten ur varenda kvinnlig hjärna, innan den kvinnliga personligheten blir frigjord ur det tvång, som nu framför allt hindrar kvinnorna att ge det enda de ha att giva: sitt eget innersta, kvinnliga jag.
Endast genom den fullaste frihet — från lagens, fördomens och kvinnosakdogmens band och black — skola kvinnorna verkligen kunna visa hur högt och långt deras snille kan bära dem. Det blir kanske en kvinna på miljonen som finner en ny tanke — men för
