XVIII.
Under de båda könens, här ovan ofta framhållna, medarbetarskap inom samhället beror dock allt på huru detta samarbete sker och huru det verkar. Hittills ha — som sagt — kvinnorna försökt det manliga sättet att arbeta, anlagt de manliga synpunkterna, gått i de manliga fotspåren. Visserligen måste kvinnan ju i viss mån tämja den barnsliga vildheten i sin natur, som annars urartar till nyck eller flyktighet; liksom mannen måste tämja den kraft i sin natur, som annars urartar till hårdhet eller formalism. Men vardera skulle försvagas, om de för mycket dygdbesådde sin ursprungliga naturgrund. Den ideala människan blir måhända den, vilken i den högsta potens och harmoni enar det kvinnligas och manligas styrka. Men denna människa blir kulturens högsta resultat. Tills vidare behöves differentieringen även inom det sociala arbetet. Skall kvinnans känsla och poesi ge värme, skall mannens andliga kraft och hans förmåga av djupare övervägande ge klarhet åt lösningen av problemen, då måste vardera komma med sitt eget, icke för mycket späda ut sitt eget genom den andras synpunkter. Resultaten torde sålunda vinnas långsammare, men bli rikare och säkrare när de vinnas.
Det är icke för kvinnan förödmjukande att det troligen också då blir mannen, som ger idéen. Ty det blir kvinnan, som på ett allt rikare sätt kommer att ge idéen liv i det allmänna medvetandet; ofta även hon, som med profetisk aning bebådar den. Sålunda äro mannens och kvinnans egendomlighet varandras fyllnad även på det sociala området, och deras växelverkan inom alla kulturuppgifter är självskriven, skriven av naturens egen hand. Den har också alltid varit en verklighet, ehuru vad kvinnorna angår, inflytandet icke varit av den för dem själva utvecklande art, som ett öppet och under eget ansvar övat inflytande medför. Det är detta ansvarets skede, som
