kvinnoemancipationen banat väg för och som alltmer blir verklighet.
Och ehuru jag mycket uppskattar Geijers tanke, att kvinnor, präster och lärare ha ett så högt kall, att de icke borde deltaga i dagspolitiken, så vet jag att denna synpunkt är alltför poetisk. Kvinnorna måste komma med, också i den aktiva politiken, och jag skulle blott vilja ge dem ett enda råd: »Lären eder av männen att tala en åt gången, men att för resten driva politik i allt annorlunda!» Jag vet att detta inte hjälper; att det hör till »kulturens offerväsen» att kvinnorna också komma att bli förfulade av partilidelser. Men som skönheten är högsta måttet för allting, är jag viss att det, som är oerhört fult, småningom också skall visa sig vara ett oerhört ont. Då skola kvinnor och män tillsammans dana nya former av styrelse och samhällsliv, ett där de själva varda vackrare och göra livet vackrare. Då skall varje ny form för kulturarbetet, liksom varje organisk varelse, erhålla prägeln av det moderliga och det faderliga element, som båda medverka vid dess daning. Då skall den kvinna, som ej givit mänskligheten ett barn, dock icke känna sig stå utanför mänsklighetens samfällda liv. Även hon får genomströmmas av modersglädje, när hon ger sina känslor en levande gestalt inom tillvarons stora mångfald.
Det är bland annat med tanke på framtidens samhälle, jag i det förflutna sökt en ledning för att finna åt vilket håll kvinnans väsen framför allt icke bör utvecklas, på det att hennes sociala arbete skall varda det rikast möjliga.
Ehuru vi här i norden ännu icke se så många av de tidens tecken, som visa att ömhetskänslorna hålla på att taga skada av likställighetssträvan, så kommer också vår tid, ifall vi icke motarbeta faran. På politikens område som på produktionens torde det visa sig: att ärelystnadens heta temperatur är mer uttorkande än alstringskraftig för det kvinnliga snillet. Vi ha i vår historia en i detta avseende typisk gestalt,