XIX.
Med det föregående har jag också svarat på de betänkligheter, som blivit offentligt och enskilt framförda, de nämligen: att min maning att odla känslolivet skulle framkalla en osund känslosamhet, en ännu större benägenhet än den, som redan finnes hos kvinnan, att pjunkande gå och omhulda ett brustet hjärta eller dådlös smycka och spegla sig under spejandet efter en man!
Man kallar det grymt, att råda kvinnorna att vårda och stegra moderlighetskänslan, då livet icke bjuder alla moderskapet under sköna och värdiga förhållanden; då tvärtom ett ofantligt antal kvinnor aldrig bli gifta. Redan nu ofta nervösa, på grund av att de ej fått fylla sin naturligaste uppgift som kvinnor, skulle de sålunda bli hysteriska. När den personliga lyckan visade sig ouppnåelig skulle de icke kunna, vad de så väl behöva kunna: att som mannen resignera starkt och sunt; att kasta sig på en livsuppgift, som ersätter lyckan. Det är därför bättre att predika en modig resignation än odling av känslan. Kvinnorna skulle genom det senare i vida högre grad än nu komma att gå som trötta trälar under arbetsoket, utan livskraft eller arbetsglädje!
Naturligtvis kan allt detta hända. Från naturens lag frigöres ingen; det gäller att »se soumettre ou se démettre» — till en annan livsform, där smärta kanske icke blir en följd av att naturens lag kränkes eller ej kan bli uppfylld! Här är smärtan oundviklig. Ur samma källa som den högsta livsintensitet väller, måste också den högsta livsleda komma att härflyta. Men om vi, för att minska möjligheten till smärta, göra våra möjligheter till lycka ringare, då förlora vi själva och kulturen lika mycket. Det är av känslornas rikedom den näres; ur deras djup den förnyas; dess härligaste verk uppenbara det högsta känslolivet. Alla farhågor för ett osunt känsloliv genom känslans
