Utan denna visshet att åtskilliga ljuspunkter
finnas i deras mödor, vore det alldeles för tungt att
tänka på alla de unga flickor, som, utan ringaste
valfrihet, nu tvingas in i en för dem utpinande
verksamhet. Vare det långt ifrån mig, att med ett ord lägga
en fjäder till deras börda! Jag har endast velat
minska deras antal genom att antyda nya möjligheter
till arbetsval.
Det är ett styrkans ord, icke en modfällande dom, jag velat ge dem, när jag betonat att de sällan utföra det yppersta på ett fält, dit deras anlag och fria val ej kallat dem. Många av dessa kvinnor, som nu slitas mellan sitt yttre arbete och sina känslor som hustrur, mödrar, döttrar och systrar — och som veta att detta yttre arbete därunder icke kan bli av första klass — känna nu detta som en förödmjukelse, ja, förakta sig själva för sin halvhet. Från detta ville jag befria dem. Om de endast på det yttre området göra det bästa de kunna; om de veta att, trots alla slitningar, ingen så som de kunna göra det bästa just i det hem, de tillhöra, då skall detta ge dem en ro, som de aldrig vinna, sporrade av ivern att visa sig duga till allting alldeles lika bra som männen.
Det är icke obarmhärtigt att framhålla begränsningens lag. I fasthållandet av den synpunkten är tvärtom all barmhärtighet innesluten!
Men hur många kvinnor börja ej förlora aktningen för hemarbetet, liksom för att odla den älskvärdhet, det behag, som göra kvinnan till glädjebringerska i hemmet? Att lysa, icke att gagna; att skynda ur hemmet för att bli studenter och sedan få platser, detta är — som bland andra åtskilliga skolföreståndarinnor sagt mig — flickornas enda tanke. Och de lämna hemmen, där deras plats stundom fylles av en annan flicka, som får »fritt vivre och vänligt bemötande»! Mot ringa, stundom ingen lön, ja, i somliga fall genom att betala för sig, få sedan dessa välburgna flickor sina platser, platser där de slita ut de krafter, som de kunde brukat för många andra, rikare ändamål!
