Många utvägar finnas, varigenom den utåt arbetande unga flickan kunde odla glädjens och godhetens, eller med ett ord, kvinnlighetens makt i sitt eget väsen, blott hon bleve fullt vaken för att hennes personlighets frigörelse icke är vunnen i och med »platsen» allena.
Kvinnan bör vårda sin kvinnlighet, emedan hon sålunda förskönar varje område där hon verkar. Men hon bör framför allt vårda den för att kunna fullt mottaga livets lycka, ifall denna blir hennes.
Hon måste hägna den även så att hon inom sig själv bortarbeta ringaktningen för sig själv som könsvarelse: en ringaktning, i vilken medeltidsaskes, sällskapspryderi och dogmatisk likställighetsävlan nu äro sammansmälta. Så länge kvinnan betraktar det könsliga som den låga sidan av sitt väsen, som något att blygas för, i stället för att med kysk värdighet vårda, så länge bli naturens mest befallande krav på ro och skoning undertryckt i den könlösa likställighetens intresse. Så länge komma kvinnor att i skolan, under sporten, under arbetet ådraga sig för dem själva och släktet ödesdigra följder; så länge komma de att, under det med män gemensamma arbetet, ofta göra sig odugliga för sin möjliga framtida uppgift. Så länge denna uppgift icke öppet, fullt och fast erkännes som den största uppgiften — utan tvärtom, från kvinnosakens håll, den mänskliga utvecklingen sättes högst — får aldrig den unga kvinnan mod att under sina studier, i sitt arbetssätt, sina kroppsövningar, sin klädsel ta de allvarliga hänsyn till sundhet och skönhet, dem hon under alla förhållanden är skyldig sin egen person och släktets hälsa, för det fall att hon blir mor.
Att på ett lågt sätt betrakta kärlekens natursida, detta är de flesta nutida kvinnors själiska vanart. Därur härflyter innerst t. ex. kvinnosakskvinnornas harm när man framhåller: att det olikartade, icke det lika, är vad som hos kvinnan behagar mannen och att det är kvinnans både rätt och plikt att behaga
