mannen; även harmen mot varningen att i tävlingskampen icke utveckla maninnan i stället för kvinnan. Därur härflyter innerst oron för att kvinnorna kunna bli osunda och känslosamma genom rådet att inom sig vårda modershuldhetens rikedom. Blott fåtalet fattar, att det är den fulla dagern och den heliga självkänslan över sin egenskap av könsvarelse, som kvinnan främst behöver för att själv äga och kring sig utbreda kraft och hälsa, i såväl fysisk som psykisk mening.[1]
Ehuru jag ej kan röra vid detta ämne, utan att också uppröra grumliga vatten, skall dock ej fruktan för de stänk, som komma att träffa mig själv, skrämma mig till den fegheten, att ej här ånyo upprepa, vad jag förut sagt i samma ämne: Först när jungfrur och ynglingar lära sig dyrka Eros som den starke guden och den starke hamn aren av alla brott mot hans heliga lag, först då skall människolivet vinna en äkta sedlighet.
Då blir celibatet värdigt och äktenskapet värdigt.
Då skall ett fullare, friare umgänge mellan könen möjliggöra, att de villor lättare skingras, som nu föra till så många olyckliga äktenskap.
Då skall den ogifta kvinnan sunt och skönt bära sin ensamhet, ifall hon icke vinner den hela lyckan.
Då skall en allt djupare erotisk förfining, en allt intensivare individualism på det erotiska området hos båda könen skapa den äkta kyskhet, som ingen asketisk livssyn kan ge mänskligheten.
Då skall äktenskapet kunna förverkligas av fullödiga människor, ifall kvinnan finner den för sig rätta mannen, mannen den för sig rätta kvinnan.
Att finna detta kommer emellertid då ofta att bli svårare än nu, och de erotiska sorgespelen i
- ↑ Strävan att införa en på en gång sund och skön kvinnodräkt har, på grund av den här antydda missriktningen, rönt motstånd från åtskilliga kvinnosakskvinnor. Ur kvinnosakens synpunkt borde nämligen reformen ske till fromma för det yttre arbetet och dräkten framför allt bli lika »praktisk» som mannens, men ej avse att behaga!
